Vem kliver först ur sandlådan?

I väntan på ett beslut om folkomröstning om skolpolitiken i Strängnäs kommun befarar jag att det kan bli stiltje i skolpolitiken. Och det är inte bra. Strängnäs kommunala skolor har nämligen problem. Den nationella intresseorganisationen Föräldraalliansen har rankat den kommunala skolan i landets kommuner utefter följande parametrar:

• Skillnad mellan andelen elever som uppnått målen i grundskolan och, enligt SALSA, modellberäknad andel elever som borde uppnå målen för grundskolan.
• Lärartäthet justerat med hänsyn tagen till kommunens modellberäknade SALSA-värde.
• Andelen lärare med pedagogisk utbildning.
• Andelen pedagogisk personal förutom lärare.
• Kommunens kostnader för skolhälsovård, skolmat och läromedel.
• Personaltäthet och gruppstorlek på fritidshemmen

Undersökningen visar att Strängnäs kommunala skolor rankas som 272 av landets 290 kommuner. Det är inte en klädsam plats för en kommun vars centralort varit en bildningsstad sedan 1600-talet. Men vad beror denna minst sagt bedrövliga placering på? Hur kommer det sig att våra skolor tillhör landets bottenskrap? Gäller det alla skolor eller vissa? Är det bara en fråga om ekonomi eller är det frågan inställning? Har ansvariga politiker givit upp tron på ett konkurrenskraftigt kommunalt alternativ på skolmarknaden och därför överlåtit uppgiften åt de fristående alternativen? Är detta en dålig utveckling? Frågorna är många och borde debatteras. Så sker inte. Istället har vi en debatt om processfrågor och om huruvida en nämnd och eller förvaltning brutit löften eller ej.

Läget för den som intresserar sig för barns väl och ve är minst sagt bekymmersamt.

Liberaldemokraterna i Strängnäs anser att föräldraengagemang i grunden är något positivt, vi till och med förespråkar för en föräldrapeng för vuxna som inte är ordinarie personal i skolan för att vi tror att föräldrar är en förutsättning för barnens trygghet och goda resultat. Men det ska finnas gränser för hur mycket föräldrar ska ges möjlighet att styra skolan och dess organisering.

Nu finns det ett skoluppror i Strängnäs mot den omorganisation som pågår. Detta uppror är vi väldigt kluvna till. Samtidigt som vi erkänner vikten av demokratiska och hederliga processer ser vi det ohållbara i att föräldrar kräver att bli lyssnade till i alla lägen och till vilket pris som helst. I det här fallet är priset en dyr folkomröstning. Man kan alltid hävda att demokratin inte har någon prislapp. Men demokrati kan aldrig bli 3200 namnteckningars diktatur.

Vägen fram måste ske i försoningens tecken. Nu är däremot läget sådant att vi inte kan skönja en sådan försoning. Den etablerade oppositionen har gaddat ihop sig, föräldrar viftar alltjämt med sina namnlistor och majoriteten bara tiger. Det meningsutbyte som finns sker på debattplats.

Den som inte visste bättre skulle kunna tro att det är barn i farten.

Ska vi lösa de utmaningar skolan står inför måste vi anta den största först: att agera som vuxna och alltid söka vägar till lösningar.